I morse var jag ute på morgonpromenad med hunden. Vädret var trist, jag var sur och hunden besvärlig. Varje grässtrå skulle noga undersökas. När vi var mitt för gymnasiet, såg jag en man komma joggandes. Fnys tänkte jag, vad hurtig man kan vara då, egentligen bara avundsjuk för att jag själv inte är kapabel att jogga kl 08,00 på morgonen. Chanel står och sniffar i diket och när mannen är framme vid oss ler han mot mig och säger: -Hej hej. Jag ser på honom och ler lite försiktigt och säger:- heej, hej. Vad vill han? Våldta och slå ned mig mig, släpa in mig i en rostig minibuss och åka ut till en övergiven lada sju mil utanför stan, där han styckar upp mig och slänger ned mig i en flismaskin...........eller så var det helt enkelt så att han var på ett strålande morgonhumör och ville sprida lite glädje till en medmänniska. Och det fungerade! Jag blev långt in i hjärtat glad, och blev en regning tisdagsmorgon övertygad om att det trots alla tvivel finns hopp för oss människor. Så tänk på det, det kostar ingenting att ge ett leende men det ger så mycket. Resten av promenaden gick som en dans, och jag log inom mig hela vägen hem.
1 kommentar:
Ja precis folk är annars så förbannat tjuriga o vresiga och vet inte vad hej är :)
Skicka en kommentar