Denna dagen ett liv (som Farbror Melker sade)

Idag var jag på maxi, as usual. Nu tänker ni förstås att jag inte kan ha något vettigt liv alls, och ni har fullständigt rätt. Jag brummade den vana vägen ned till Haninge, parkerade bilen, stoppade i ett mynt i vagnen och begav mig in i butiken för att fylla min vagn. Så långt, inga problem. När jag kom fram med full vagn till automatutcheckningen och drog mitt kort var det nixpix, köp medges ej. Nähäää, kan inte komma på att jag gjort av med alla pengarna, men hur kan jag ha fel mot maskiner? Ok, jag går bort till den bemannade utcheckningen och berättar att jag troligtvis inte har pengar på kortet och får dra mitt Ica kort igen. Summan att betala: 619:-, antal hittade kontanter i väskan: 570:-. Kanske jag kan pruta? Nej, inte troligt. Letar vidare i väskan i hopp om att räddas ur en numer ökande pinsam situation, inte ett rött öre. Kön bakom mig växte, och hela idén med snabbscanning liksom bara försvann. Då var jag tvungen att meddela att jag skulle blir tvungen att lämna tillbaka lite varor. Tjejen i kassan var såklart übertrevlig och log mot mig samtidigt som hon förmodligen tänkte: Jojo, väskor för 13,000:- skall de ha, men pengar till mat det finns det minsann inte.....När jag precis skulle börja leta efter lämpliga varor för retur hittade jag en 50-lapp i ett skrymsle längst ned i väskan. Tjohooo, räddad längst ut på plankan. Jag gav stolt fram min skrynkliga peng och se, en krona tillbaka. Suveränt! Väl hemma började jag helt utan självrespekt att krypa och smöra för lilla prinsen, och nu är jag åter på banan.

När jag kom hem uppenbarade sig mitt nästa problem. Jag hade två stora matkassar, en gigantisk handväska och en hund utan koppel!!!! Lösningen? Hunden i matkassen såklart. Prisa stora kassar och små hundar. Over and Out. Godnatt.