Kulturhuset

Efter att ha tillbringat lördagen med att ta hand om min sjuka mage, var det på söndag full farta igen. Skuttade upp ur sängen, fixade med hår, kläder och allt vad det innebär att lämna huset. Brummade in till stan och parkerade i parkeringshuset. (288:- för tre timmar, och det är ju själva den också att jag aldrig lär mig....). Nå, iallafall, mötte upp Lena utanför kulturhuset och vi styrde kosan mot våning tre. Lennart Nilsson hade fotoutställning . Och självklart kom vi i sista dagen, men som Mormor alltid sade: Bättre sent än aldrig, och det är så sant, så sant. Efter att studerat dessa 40 bilder från 40-50-60-talen, så bar det iväg till våning fem där Gunnar Smoliansky höll till med sina foton. Lika bra att ta det på samma gång, jag ville ju ha valuta för mina 288:-. Och där gick vi och tittade och glodde, studerade och nickade. Nu var det ju bara att hoppas att ingen sade något som krävde en motkommentar. Jag bli alltid lite skakig bland alla dessa "förståsigpåare" med sina smarta repliker. Mitt drag var att stå så långt in mot betongväggen som möjligt, göra sig i princip osynlig och humma lite och glo på fotot och se ut som att det inte fanns en minsta tvivel. På det sättet behövar man ju inte öppna kakburken och bevisa den äggplanta man egentligen är. Genialt.

Efter det blev vi såklart lite sugna på mat och sökandet efter den perfekta restaurangen tog sin början. Gata upp och gata ned, hit och dit. Och inne på Hötorgshallen började det att ljusna och det hade varit kalas, om jag inte halkat med mina nya snygga svarta stövlar, lagt mig på knä mitt i restaurangen och var dessutom tvungen att få Lenas hjälp upp. Shit asså. Inget annat att göra än att pipa iväg som skrämda uttrar. Tillslut hittade vi den perfekta matbespisningen och jag höll mig på benen den här gången.

Svamp och pasta för Lena och stek för mig. Två stora köttbitar anlände, och den första slank ned utan problem. Men den andra var kinkigare. Redan vid första snittet råmade den till, hoppade ned på golvet och försvann ut genom dörren. Eftersom jag då varken dricker blod eller hänger upp och ned i en källare och sover fick den sista biten vara.

Vi brukar ju alltid be om delad nota när vi dinerar ute, vi glömde det denna gången vilket ledde till en massa huvudräkning och hattande fram och tillbaka med både kontanter och rikskuponger. Men tillslut fick vi ordning på allt.

Sååååååååååå, dagens lektion är: Glöm för Guds skull inte att säga till att köttet skall vara välstekt.